Scaramangas funderingar!

Vad gjorde människor innan internet fanns?
Jag har idag åter tagit mig en tur ut i cyberrymden och jag har återigen konstaterat att jag inte förstår hur människa höll ihop innan Internets intåg i vårt liv.
På min korta runda har jag hittills konfronterats med graviditetsmagar, gravt borderline syndrom (heter det så egentligen?) Lyckliga människor, människor med problem och en påkörd kvinna utanför Pelles gatukök i Edsbyn.
Jag vet egentligen inte om det finns så mycket att säga om detta egentligen, men vad gjorde människor med problem eller lycka innan det kom bloggar, facebook och twitter?
Var människor lyckligare/olyckligare?
Hur delade de med sig av lycka/misär?
Skrev de dagbok? Men isf hur kommer det sig att människan har tagit steget och lagt ut sina innersta tankar/känslor till allmän beskådan?
Har vi idag gjort det till en sport att må illa eller för den delen känna lycka.
mäts vår sorg/lycka i hur många människor som besöker vår blogg/facebook?
Är det kommentarerna eller gillandet som berättigar hela vår världsbild idag?
Nu sitter nog en del och funderar men Scaramanga du skriver ju själv blogg och är aktiv på facebook, vilken del tillhör egentligen du av denna världsbild?
Bra fråga, självklart så gillar jag uppmärksamheten det ger mig. jag känner mig väldigt hedrad när 50 unika personer per dygn väljer att läsa mina funderingar om livet.
Men samtidigt så är det ytterst sällan jag använder sociala medier för att uttrycka sorg i mitt privatliv. Men det kanske är enklare idag att skriva "Jävla skit" på facebook och vänta på att någon av mina 177 vänner frågar mig vad som händer?
Men vad händer den dagen mina vänner inte hinner svara mig tillräkligt snabbt för att bekräfta att jag finns, kommer jag att må ännu sämre då?
Jag tror fortfarande mer på att ringa och prata av mig. Men jag kanske är en av få lyckliga människor som fortfarande har nära vänner som ställer upp och lyssnar om jag behöver gnälla av mig.
Människor med många ytliga bekanta och få/inga vänner får det nog betydligt värre.
För vad händer om ingen av de 750 vännerna på facebook inte svarar och bekräftar mig som människa, finns det då ingen plats för mig? Eller har alla mina "vänner" glömt mig?
Det är nog en skrämmande tanke för väldigt många.
Vi får faktiskt hoppas att vi återgår till det verbala samtalet. Men det är också märkligt för jag har telefonen på dygnet runt, men röstsamtalen sjunker till förmån för sms:en. Håller jag också på att förvandlas till en isolerad människa som föredrar skriftlig kommunikation? Jag hoppas verkligen inte det.
Om ni känner att jag hör av mig för sällan så får ni ringa och skälla på mig, så lovar jag bot och bättring.

Tack mina vänner för att ni finns!

Ha en bra kväll

Scaramanga

Är det detta som ger en människa existensberättigande idag?